En dröm håller på att bli verklighet. Det vi sitter i just nu är en dröm som håller på att bli verklighet.
Själv kom jag till Sverige för många år sedan som en misshandlad och bruten kvinna från mellanöstern. Kanske föddes drömmen om Tehuset redan när jag var gravid och misshandlades på Teherans gator av min dåvarande man. Ur självmordsförsök och förnedring restes jag upp till värdighet. Det är en resa som jag önskar att alla mina medsystrar från mellanöstern får göra. Det är en resa som alla kan göra, om de ges möjlighet, stöd och något att hoppas på. Det är därför vi idag sitter här.
Alla som känner mig vet att detta är djupt grundlagt i mitt hjärta. När vi arbetade för regeringen i Kurdistan besökte vi oerhört fattiga områden. Jag minns en kvinna som satt med apatisk blick, uthungrad med ett gnällande hungrigt barn som sög fast vid hennes tomma bröst.
Jag var bara tvungen att göra något. Jag letade i min väska och hittade en banan som jag gav till barnet. Barnet var så hungrigt att det åt upp bananen med skalet på. Jag lyfte blicken och såg på kvinnan. Helt plötsligt mötte jag inte hennes utan ett annat ansikte och hörde orden inom mig ”allt det ni har gjort för någon av dess mina minsta, det har ni gjort för mig.
Där i det smutsiga rummet föddes drömmen om att göra något för dessa kvinnor och deras barn. Som anställda av regeringen i Kurdistan ordnade vi hjälpsändningar till dessa familjer men vi visste att det inte var nog.
När vi så kom tillbaka till Sverige grundade vi, 4 personer, föreningen Khatoon. Khatoon är en upprättad kvinna med värdighet och det hoppades vi att dessa kvinnor skulle bli. Vi började arbetet i Uppsala med att organisera hjälpsändningar och med att föreslå olika typer av integrationssatsningar i kommunen.
Så kom vi då till Karlskoga och stötte mycket tidigt på kvinnor utsatta för hedersvåld som vi fick akut lyfta ur farliga situationer och föra till skyddade boenden.
Två visioner föddes
a. visionen om det första Tehuset för kvinnor
b. visionen om Fristaden, ett skyddat boende för kvinnor från Mellanöstern
Vi kämpade hårt för att få ett av de hus som revs på Skogsrundan men de skulle istället bli ”öppna mötesplatser för människor”. Rivningstomter skulle en del andra kalla det. Dessutom föreläste jag på olika slags kvinno- och företagarträffar, intervjuades i TV och tidningar.
Tillsist fanns det några som trodde på projektet. Det var Länsstyrelsen som beviljade ett bidrag. Med det bidraget i hamn öppnades allt inom några månader. Vi fick tips om lokalen här i nämndhuset och fick en strid ström av gåvor från företagare och enskilda som ville bidra till projektet. Säkert fanns det sådana som med Sverigedemokraternas framgångar ville visa på något annat - ett varmt Sverige med stort hjärta för nödlidande människor.
Idag sitter vi här och ser hur drömmar blir verklighet.
Tehuset drivs av kvinnor och drivs för kvinnor. Det blir en plats dit isolerade kvinnor från hederskulturen kan komma, med sin mans och familjs godkännande och träffa andra kvinnor. Här kan de få samtal och stöd från andra kvinnor. Här kan de få gå kurser som ger den självständighet och kunskap så att de kan röra sig i det svenska samhället.
Idag är en kurs i körkortsteori för kvinnor klar och vi har fått förslag på handarbets-kurser och kurser i barnuppfostran ledda av kompetenta lärare.
Här intill finns också rum som kanske skulle kunna erbjudas till Fristad åt några drabbade kvinnor.
Möjligheterna är stora. Vår fiende är kontroll, avund och fientlighet som inte vill tillåta något träd att växa sig för högt. Vi vet hur tungor löper i vår kultur. Men vi gör inte detta för vår skull. Vi gör det för dem som saknar röst och saknar hopp.
Vi gör det för att ännu några fler kvinnor ska veta att de varken är dörrmattor eller balkongflickor utan är Khatoon - kvinnor klädda i värdighet.
MED DESSA ORD FÖRKLARAR JAG TEHUSET ÖPPNAT!
