Invigningstalet till TEHUSET 3/10

En dröm håller på att bli verklighet. Det vi sitter i just nu är en dröm som håller på att bli verklighet.
Själv kom jag till Sverige för många år sedan som en misshandlad och bruten kvinna från mellanöstern. Kanske föddes drömmen om Tehuset redan när jag var gravid och misshandlades på Teherans gator av min dåvarande man. Ur självmordsförsök och förnedring restes jag upp till värdighet. Det är en resa som jag önskar att alla mina medsystrar från mellanöstern får göra. Det är en resa som alla kan göra, om de ges möjlighet, stöd och något att hoppas på. Det är därför vi idag sitter här.
Alla som känner mig vet att detta är djupt grundlagt i mitt hjärta. När vi arbetade för regeringen i Kurdistan besökte vi oerhört fattiga områden. Jag minns en kvinna som satt med apatisk blick, uthungrad med ett gnällande hungrigt barn som sög fast vid hennes tomma bröst.
Jag var bara tvungen att göra något. Jag letade i min väska och hittade en banan som jag gav till barnet. Barnet var så hungrigt att det åt upp bananen med skalet på. Jag lyfte blicken och såg på kvinnan. Helt plötsligt mötte jag inte hennes utan ett annat ansikte och hörde orden inom mig ”allt det ni har gjort för någon av dess mina minsta, det har ni gjort för mig.
Där i det smutsiga rummet föddes drömmen om att göra något för dessa kvinnor och deras barn. Som anställda av regeringen i Kurdistan ordnade vi hjälpsändningar till dessa familjer men vi visste att det inte var nog.
När vi så kom tillbaka till Sverige grundade vi, 4 personer, föreningen Khatoon. Khatoon är en upprättad kvinna med värdighet och det hoppades vi att dessa kvinnor skulle bli. Vi började arbetet i Uppsala med att organisera hjälpsändningar och med att föreslå olika typer av integrationssatsningar i kommunen.
Så kom vi då till Karlskoga och stötte mycket tidigt på kvinnor utsatta för hedersvåld som vi fick akut lyfta ur farliga situationer och föra till skyddade boenden.
Två visioner föddes
a. visionen om det första Tehuset för kvinnor
b. visionen om Fristaden, ett skyddat boende för kvinnor från Mellanöstern
Vi kämpade hårt för att få ett av de hus som revs på Skogsrundan men de skulle istället bli ”öppna mötesplatser för människor”. Rivningstomter skulle en del andra kalla det. Dessutom föreläste jag på olika slags kvinno- och företagarträffar, intervjuades i TV och tidningar.
Tillsist fanns det några som trodde på projektet. Det var Länsstyrelsen som beviljade ett bidrag. Med det bidraget i hamn öppnades allt inom några månader. Vi fick tips om lokalen här i nämndhuset och fick en strid ström av gåvor från företagare och enskilda som ville bidra till projektet. Säkert fanns det sådana som med Sverigedemokraternas framgångar ville visa på något annat - ett varmt Sverige med stort hjärta för nödlidande människor.
Idag sitter vi här och ser hur drömmar blir verklighet.
Tehuset drivs av kvinnor och drivs för kvinnor. Det blir en plats dit isolerade kvinnor från hederskulturen kan komma, med sin mans och familjs godkännande och träffa andra kvinnor. Här kan de få samtal och stöd från andra kvinnor. Här kan de få gå kurser som ger den självständighet och kunskap så att de kan röra sig i det svenska samhället.
Idag är en kurs i körkortsteori för kvinnor klar och vi har fått förslag på handarbets-kurser och kurser i barnuppfostran ledda av kompetenta lärare.
Här intill finns också rum som kanske skulle kunna erbjudas till Fristad åt några drabbade kvinnor.
Möjligheterna är stora. Vår fiende är kontroll, avund och fientlighet som inte vill tillåta något träd att växa sig för högt. Vi vet hur tungor löper i vår kultur. Men vi gör inte detta för vår skull. Vi gör det för dem som saknar röst och saknar hopp.
Vi gör det för att ännu några fler kvinnor ska veta att de varken är dörrmattor eller balkongflickor utan är Khatoon - kvinnor klädda i värdighet.
MED DESSA ORD FÖRKLARAR JAG TEHUSET ÖPPNAT!

"Vem tror du att du är?"

- Vem tro du att är du, d --a invandrare?, väste den aggresiva kvinnan, till mig på Willys när hon kände igen mig från valaffischerna. Jag har hört det förut, från mitt hemland Iran. Där skrek man istället: - Vem tror du att du är d --a kurd? Det eviga utanförskapet visade sitt ansikte igen.
- Jag är en människa, precis som du, svarade jag kvinnan. På vägen hem tänkte jag: Var är mitt hemland. Vad tillhör jag, svensk medborgare sedan decennier men ändå avvisad? Jag önskar att vi bodde i ett samhälle där vi kunde se varandra som människor oavsett kön, hudfärg och bakgrund.
Efteråt kommer man på vad man borde ha sagt. Så var det för mig också.
Jag borde ha sagt henne, att jag, från min första dag i Sverige försökte arbeta och lära mig språket för att kunna försörja mig, att jag tagit arbeten som ingen svensk ville ha, att det inte är många som vill lämna sitt land för att leva på bidrag och att skillnaden mellan Karl-Oskar och Kristina i Utvandrarna och Khalil och Karime i Sandviken inte var så stor. Framför allt borde jag ha gjort klart för henne att jag kandiderade för att ge just de människor hon avvisade, en röst.
Men hade det hjälpt? Hon visste ju redan allt. Därför skriver jag det istället till dig.
I hyresområden som svenskarna lämnat, finns människor som är arbetsföra och handlingskraftiga. De vill inget hellre än att få försörja sig. Istället drar de omkring i en närmast evig väntan på besked och dokument som aldrig tycks komma. Samtidigt trycker släkt och smugglare på att få tillbaka pengar de lånat till flykten. Att en del av flyktingarna drabbas av psykiska besvär, blir utagerande eller dövar sin leda och sin oro med tabletter är inte konstigt. Det är inte heller konstigt att en del, som erbjuds en genväg för att snabbt betala tillbaka lånen och få allt det man drömmer om i väst, fastnar i kriminalitet.
Vi måste ge de människor som flyr till Sverige, en möjlighet att lyckas.Några viktiga platser för integrationsarbetet är skola, föreningsliv, arbetsliv och grannrelationer. Därför måste SFI bli ett effektivt redskap för språk och integration som ger invandrarna en chans. Därför måste skolorna ha ett starkt integrationsansvar för de ungdomar som går där med baskunskaper och uppförandekoder. Därför borde föreningslivet medvetet arbeta för att rekrytera bland invandrare och dra med dem i all sin verksamhet. Därför kommer vi kristdemokrater att verka för att asylsökande får arbeta från sin första dag i landet. De isolerade kvinnorna är en grupp som vi särskilt måste ägna uppmärksamhet och omsorg. De lever på integrationens bakgård. Vi måste ge dem socialt godkända miljöer där de kan vistas utanför hemmet och möta andra kvinnor, t.ex. på det sätt som vi gör inom Föreningen Khatoon.
Ingen människa vill vara rotlös och ovälkommen. Utanförskap föder bara uppdelade samhällen, kriminalitet, extremism och själsligt lidande. Personligen kan du gör mycket som svensk genom att bjuda din utländske granne på kaffe och kanelbulle. Försök och du ska se att det inte bara var du som gav något. Ditt liv blev mycket rikare av mötet.
(insändare till Karlskoga Tidning)