"Vem tror du att du är?"

- Vem tro du att är du, d --a invandrare?, väste den aggresiva kvinnan, till mig på Willys när hon kände igen mig från valaffischerna. Jag har hört det förut, från mitt hemland Iran. Där skrek man istället: - Vem tror du att du är d --a kurd? Det eviga utanförskapet visade sitt ansikte igen.
- Jag är en människa, precis som du, svarade jag kvinnan. På vägen hem tänkte jag: Var är mitt hemland. Vad tillhör jag, svensk medborgare sedan decennier men ändå avvisad? Jag önskar att vi bodde i ett samhälle där vi kunde se varandra som människor oavsett kön, hudfärg och bakgrund.
Efteråt kommer man på vad man borde ha sagt. Så var det för mig också.
Jag borde ha sagt henne, att jag, från min första dag i Sverige försökte arbeta och lära mig språket för att kunna försörja mig, att jag tagit arbeten som ingen svensk ville ha, att det inte är många som vill lämna sitt land för att leva på bidrag och att skillnaden mellan Karl-Oskar och Kristina i Utvandrarna och Khalil och Karime i Sandviken inte var så stor. Framför allt borde jag ha gjort klart för henne att jag kandiderade för att ge just de människor hon avvisade, en röst.
Men hade det hjälpt? Hon visste ju redan allt. Därför skriver jag det istället till dig.
I hyresområden som svenskarna lämnat, finns människor som är arbetsföra och handlingskraftiga. De vill inget hellre än att få försörja sig. Istället drar de omkring i en närmast evig väntan på besked och dokument som aldrig tycks komma. Samtidigt trycker släkt och smugglare på att få tillbaka pengar de lånat till flykten. Att en del av flyktingarna drabbas av psykiska besvär, blir utagerande eller dövar sin leda och sin oro med tabletter är inte konstigt. Det är inte heller konstigt att en del, som erbjuds en genväg för att snabbt betala tillbaka lånen och få allt det man drömmer om i väst, fastnar i kriminalitet.
Vi måste ge de människor som flyr till Sverige, en möjlighet att lyckas.Några viktiga platser för integrationsarbetet är skola, föreningsliv, arbetsliv och grannrelationer. Därför måste SFI bli ett effektivt redskap för språk och integration som ger invandrarna en chans. Därför måste skolorna ha ett starkt integrationsansvar för de ungdomar som går där med baskunskaper och uppförandekoder. Därför borde föreningslivet medvetet arbeta för att rekrytera bland invandrare och dra med dem i all sin verksamhet. Därför kommer vi kristdemokrater att verka för att asylsökande får arbeta från sin första dag i landet. De isolerade kvinnorna är en grupp som vi särskilt måste ägna uppmärksamhet och omsorg. De lever på integrationens bakgård. Vi måste ge dem socialt godkända miljöer där de kan vistas utanför hemmet och möta andra kvinnor, t.ex. på det sätt som vi gör inom Föreningen Khatoon.
Ingen människa vill vara rotlös och ovälkommen. Utanförskap föder bara uppdelade samhällen, kriminalitet, extremism och själsligt lidande. Personligen kan du gör mycket som svensk genom att bjuda din utländske granne på kaffe och kanelbulle. Försök och du ska se att det inte bara var du som gav något. Ditt liv blev mycket rikare av mötet.
(insändare till Karlskoga Tidning)