Amin 70 år och hemlös

Amin är drygt 70 år.
”Jag är som ett maskrosfrö. Jag förs av vinden hit och dit och jag kan trivas var som helst.” Hon säger till mig: ”Jag trivs bra med dig.”Hon berättar om sitt liv, om barnen och maken och om huset hon fått lämna. Jag hjälpte henne med en summa pengar. Hon är en kvinna utan hem och försörjning som går från hus till hus och får tak över huvudet och mat innan hon drar vidare.
Idag kom hon till mig:”Jag vet att du är en god kvinna. Kan du köra mig till min gamla by och mitt gamla hus. Jag vill minnas hur det var.” Jag körde henne dit. Huset fanns inte kvar, bara platsen. Där berättade hon om sina barn som lekte utanför och om maken. Hon berättar aldrig om katastrofen, om hur de dog. ”Jag vill bara minnas det goda”Av andra har jag hört hur henners tre barn dödades. Hon fick ett psykiskt sammanbrott och återvände aldrig mer till sitt gamla hem, förrän nu.
Jag brinner för dessa kvinnor: att kunna ge dem mat, husrum och trygghet skulle vara underbart. Med er hjälp kan vi ge dem ett värdigt liv.

23 år och går i andra klass

Det finns bara ett sätt att få kontakt med dessa människor och det är på deras eget sätt: genom att dela liv, äta, prata och vara tillsammans. I bergsbyn som vi senast besökte fick vi se både en del av det kurdiska dilemmat och vägen ut. Låt mig få berätta om två exempel:

Peyman är 23 år. Hon ger intryck av att vara en målmedvetetn intelligent flicka. Hon kommer från en stor herdefamilj med att flera hundra får där många generationer lever samman.

På bilden ser vi henne med pappan bakom.Hon går nu i andra klass och håller på att lära sig skriva och läsa. Den nomadiserande familjen med allt det hårda arbetet med djuren har inte gjort skolgång möjligt. Hon har behövts hemma. Visst finns det en skola i byn men de säger att läraren aldrig kommer, bara två-tre gånger i veckan. Någon kontinuerlig utbildning har inte funnits. Nu har hon sin chans att till utbildning och framtid.

Aishe är i 40-års åldern. Hon sitter längst till vänster på bilden. Farfar har två fruar och sammanlagt 18 barn. Aishe, som en av fruarna heter och jag blev goda vänner. Hon är en fysisk stark kvinna som utstrålar vitalitet. Hon berättade hur hon knäckt karlar. Bara män badar men i hemlighet hade Aishe lärt sig simma. Det var en mycket het dag. Alla män hoppade i vattnet och svalkade sig medan hon måste sitta och titta på. Sinnet rann på henne och hon utmanade karlarna i simning. Eftersom hon var kvinna så kunde hon inte klä av sig men hon simmade ifrån dem allesammans - med kläderna på.

Aishe har gjort sin egen karriär inom systemet. Hon har sina egna får som hon sköter helt själv utan männens hjälp.

Starka kvinnor finns som revoltetar mot diskriminerande ordningar och medelmåttighet.

Är jag blind så ska hon vara blind!

När man besöker ett hem får man se mycket:

Kan du tänka dig att lämna din 6-åriga pojke på fältet att ensam valla en stor flock djur? Han sköter dem ensam från 6 på morgonen till 11. När vi kommer tvingas han ut igen så att pappa ska få umgås med oss.

Här uppe i bergen är livet hårt, ansvaret stort och någon barndom finns inte.

Att ta ansvar och hjälpa föräldrar redan som barn är viktigt.

Jag glömmer inte hur systern, den 8-årige Rozin tittade på Sara. Hon kom fram, satte sig i mitt knä och viskade i mitt öra: "Jag vill gå i skolan, Jag vill läsa."

Jag kände mig tvungen att ta upp det med pappan. Han svarade: "Är jag blind så ska hon vara blind!"

Det finns så mycket lidande här. Mamman som ser ut som en frisk svensk bondfru berättar om en släkting till henne. Pappan har begått självmord, mamman har bränt sig och ingen kan ta hand om 2-åringen och 4-åringen.

Hon frågar om jag kan ta hand om barnen men det går inte ännu. Vi behöver starta ett barnhem!