Vem kan så sakkunnigt bedöma lindansarna som balanserar på vajern över torget, som de som aldrig skulle drömma om att göra deras nummer? Med världsvana röster fulla av erfarenheter de aldrig gjort kommenterar de steg som de själva aldrig tagit.
”Vad var det jag sa” eller ”jag visste väl” säger de så när lindansaren blodig bärs bort. Så går de hem till sin lilla kopp kaffe och sin lilla kaka, allt tillrett och bakat med förnuft. När de ser sig om ter sig rummen ännu mindre. Själva koppen de rör i har så nära mellan väggarna. Genom fönstret ser de vajern ännu spänd mellan rådhuset och kyrkan och de önskar för ett ögonblick att de själva var den som bars bort.
Gud älskar lindansare och att han fröjdas över vart hjärta som vill något mer. Alla vet det, också den som inte vågade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar